Ironi?

Ut med det gamla och in med det nya, heter det ju. Jag hade dock hoppats på att det inte skulle vara så bokstavligt. Vi har fått erbjudande om att ta en hund som är jättefin och go, och samma dag som vi bestämmer oss, så får jag veta att mamma och pappa måste avliva vår katt Lucas.

Min lillebror ska alltså dö. 18 år gammal nästa månad, och jag minns knappt ett liv utan honom. Jag hanterar verkligen inte sånt här speciellt bra. Jag blir ett vrak och bara storgråter. Ida har försökt trösta mig, men.. jag vet inte riktigt, vad ska man säga? Vad säger man för att göra någon mindre ledsen över att ens lillebror inte finns längre? Orden må vara många, men ack så otillräckliga.

Lucas, det lilla knyttet.. ingen svans (den blev han av med då han blev överkörd av en postlastbil), ingen tolerans för dumheter (inga varninsskott där inte) och en röst som en fyrbent resonanslåda. Lurvig liten gul/orange bondkatt med en personlighet som jag aldrig stött på förr. Min lillebror helt enkelt.

Det hela är nog ändå värre för min lillasyster (inte en katt). Hon var tvungen att åka med honom till veterinären, och det var hon som fick beskedet. Hon är om möjligt ännu mer förkrossad än vad jag är. Varken jag eller min syster hanterar det här speciellt bra. Vi storbölar som små barn som inte får godis eller får sin favoritleksak.

Hur som helst, så tänker jag på hela familjen just nu. Ingen av oss hanterar det speciellt väl, varken jag, mamma, pappa eller syrran. Vi förlorar ju en familjemedlem. Skulle inte du vara ledsen?

"Hinduisterna har rätt idé men fel ordning och karmasystem. Man skall vara så egen och bitsk som möjligt så kanske man slutligen får bli mjau." J.D.I Andersson